Bockstensmannen – En olöst gåta

Fyndet:

Det var strax innan midsommar år 1936 som den tioårige Thure Johansson hittade ett märkligt fynd i Halland, närmare bestämt i Varberg. Han fann ett skelett, och efter att ha kontaktat polisen som trodde att det var ett färskt mord, visade det sig istället vara ett historiskt fynd som är unikt i sitt slag. Skelettet hittades i Bockstens mosse, och därför kom fyndet att kallas för Bockstensmannen. Fyndet hade bevarats väl och både skelettet och kläderna är en av de absolut bäst bevarade i Europa. Kvarlevorna har daterats till mitten av 1300- talet och dessa finns idag i Hallands kulturhistoriska museum.

Bockstensmannens axellånga lockiga hår var rött då han hittades, men man att tror att  han från början hade blont hår. Syrorna i mossen kan ha färgat håret rött. Med hjälp av modern DNA- teknik har man kunnat få bättre vetskap om Bockstensmannens utseende. På uppdrag av Hallands kulturhistoriska museum fick modellmakaren Oscar Nilsson framställa hur Bockstensmannen möjligen kunde ha sett ut.  Man har också kommit fram till att Bockstensmannen var ca 171 cm lång och hade troligen blåa ögon. Men framtidens forskning kan påvisa annat.

Förutom skelettet hittades också Bockstensmannens kläder, bland annat en mantel, kjortel, hosor och skor. Dräkten var sannolikt gjord av vadmalstyg, vilket inte var något som de allra förnämsta hade på sig under 1300- talet. Man hittade även en struthätta som var ett populärt plagg under medeltiden. Ju längre strut man hade desto ”rikare” var man. Bockstensmannens struthätta var 90 cm lång.

kladerna

Dödsteori:

När Bockstensmannen hittades i mossen såg man att han hade en 89 cm lång ekpåle genom hjärtat, och detta menar man var dödsorsaken. Men varför pålade man någon till döds? Under medeltiden trodde man nämligen på en sägen om att onda människor kan hämnas och gå igen efter döden. För att vara säker på att den döda inte kom tillbaka pålade man fast personen så att den skulle sitta fast i marken. Helst skulle personen dö framstupa så att gengångaren gick åt ”fel” håll. Förutom ekpålen hittades även några björkpålar som användes för att nåla fast Bockstensmannen i marken.

Man vet att Bockstensmannen dog någon gång mellan 1350- 1370 på våren eller hösten och att han var mellan 25-35 år. Ekpålen väcker tankar om att Bockstensmannen kan ha dödats av bönder då de oftast brukade ha ekpålar på sina hustak för att hålla fast halmen. Dock dödades han inte enbart av pålen utan man har också kunnat konstatera att han hade fått tre kraftiga slag, varav dödsslaget hade träffat bakhuvudet.

600 (1)

Bild: Expressen

Vem var Bockstensmannen?

Ända sedan fyndet hittades har man spekulerat kring Bockstensmannens liv. Man vet inte helt säkert vem han var och vad han arbetade med. Den vanligaste teorin är att han ska ha varit skatteindrivare, och detta kan stämma för om Bockstensmannen var en skatteindrivare kan bönderna ha blivit ilskna p.g.a. den höga skatten och därför bestämt sig för att göra sig av med honom. Men då de blev skrämda att han skulle komma tillbaka för att hämnas så pålade de fast honom. Pålningen har bildat flera olika teorier. Det har till och med funnits spekulationer om att Bockstensmnnanen kanske var en typ av vampyr då även dessa pålades till döds.

Man vet att Bockstensmannen ska ha tillhört medelklassen, dels på grund av sina kläder, men också på grund av Kol- 14 metoden som visade att han inte hade utsatts för särskilt mycket kroppsarbete och att han hade ridit mycket. Bockstensmannen ska också ha haft muskelsjukdomen DISH som brukade drabba de högra klasserna.

En annan teori har varit att Bockstensmannen var en kyrkans man. Bl.a. Ove Wennerholm menade att Bockstensmannen kan ha varit domprosten Simon Gudmundi. Andra hävdade istället att Bockstensmannen var en hantverkare eller jobbade som kungligt sändebud hos Magnus Nilsson. Än så länge finns det många teorier och spekulationer, och ingen är helt och hållet säker. Bockstensmannen antas i första hand ha varit skattedrivare, men i framtiden kan forskningen om honom utvecklas och avslöja intressanta och viktiga detaljer som kommer att ge svar på många frågor om Bockstensmannens gåta.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Tutankhamun och hans grav

Mellan åren 1332 till 1323 f.Kr. regerade en farao vid namn Tutankhamun över Egypten. Ordet Tutankhamun betyder levande bild av guden Amun. Man vet inte riktigt vem hans mor var, men vissa hävdar att det var den berömda och vackra drottningen Nefertari. Tutankhamun tog över tronen när han var ungefär 10 år gammal och gifte sig med sin halvsyster Ankhesenamun. Tillskillnad från andra syskonäktenskap så älskade dessa två varandra på riktigt. Incest var mycket vanligt bland faraonerna i det gamla Egypten och var till för att hålla det kungliga blodet rent.

Tutankhamun ska ha varit en stark och mäktig farao som förde tillbaka de gamla traditionerna till riket. Han påstås också ha varit duktig på jakt. Mycket mer vet man inte om Tutankhamun då han dog på ett mystiskt sätt när han var 19 år gammal. Hans död kom nog att bli det mest intressanta med honom.

Länge trodde man att Tutankhamun mördades av sina politiska fiender. Hans rådgivare ville få mer inflytande och därför trodde de flesta att det var de som mördade faraon. Denna teori bekräftades då hans efterträdare försökte få bort Tutankhamun från historien. Många statyer och dokument av honom ska ha förstörts och därför föll han nästan i glömska för de kommande generationerna. När man undersökte hans kranium fann man ett hål i bakhuvudet. Då drog man slutsatsen att någon hade slagit till faraon så hårt att han dog, eller så hade han bara ramlat av misstag och därmed fått denna allvarliga skada. Men forskningen visade så småningom att Tutankhamun dog på ett helt annat sätt.

Skadan i bakhuvudet ska ha uppkommit under balsameringen då man råkade tappa liket på golvet några gånger. Men den egentliga orsaken till hans död var inaveln. Tutankhamuns föräldrar var nämligen också syskon, något som ökade risken för att få dåliga gener, och var precis dessa som den unge faraon fick.

Även hans kroppsbyggnad var annorlunda och han led av gomspalt, en sjukdom som gör att ansiktsdelarna i princip växer ihop.

Tutankhamun var därför en svag och sjuk farao, tvärtemot beskrivningarna av honom i källorna. Han hade problem med hälsan redan från födseln och därför klarade han sig inte längre än till tonåren. Han led av många olika sjukdomar, men mest problem hade han med sina ben. Han kunde knappt gå och använde alltid käpp när han gick. På många bilder av Tutankhamun kan man se att han håller en käpp i sin hand. Man kan också lägga märke till att han avmålades sittande och sällan stående som de andra faraonerna.

Särkilt drabbad var hans vänstra fot som var helt oanvändbar. I den hade Tutankhamun den ärftliga sjukdomen Köhlers sjukdom. Några ben saknades i foten och belastades av resten av kroppen. Blodcirkulationen i foten fungerade inte som den skulle och därför krympte foten ihop.

Tutankhamun var också drabbad av nekros, som är en slags vävnadsdöd som bryter ner cellerna och ger farliga infektioner. Sjukdomen osteonekros gav honom även besvär med knäna till följd av nekrosen. Inte nog med det så hade Tutankhamun också skolios, alltså en böjd ryggrad.

Men det som kom att döda honom var malariaparasiter som forskarna fann i ansiktet. I och med hans dåliga immunförsvar och tidigare sjukdomar så kunde inte Tutankhamun stå emot sjukdomen, och därför dog han.

king-tut-scoliosis

Men hur hittades denna farao som dog för drygt 3000 år sedan? Det var britten Howard Carter som beslutade sig för att hitta Tutankhamuns grav. Han var säker på att graven fanns någonstans i konungarnas dal, men att ingen hade hittat den ännu.

Arkeologen begav sig till Egypten och satte några av lokalbefolkningen i arbete. Han bad dem gräva på ett särskilt ställe där han trodde att graven låg. Den 4:e november 1922 kom en av grävarbetarna fram till arkeologen och sa att man hade hittat trappsteg. Carter blev genast intresserad och bad alla att fortsätta gräva.

Snart urskiljde man flera trappsteg som nådde till en igenmurad passage. Howard Carter kunde läsa att det stod Tutankhamun på flera ställen och började sakta ta bort några stenar från väggen. När han gjorde ett tillräckligt stort titthål lutade han sig fram och beskådade mörkret bakom väggen. När man frågade honom vad han såg sa Carter: Jag ser underbara ting!

Det är inte konstigt att Carter uttryckte sig så. Bakom väggen fanns nämligen många föremål av guld och andra dyrbara stenar. Totalt hittade man 5000 intressanta föremål. Det var allt från smycken till guldmasker, möbler i guld och gudastatyer. Detta var Tutankhamuns grav som ingen tidigare hade upptäckt. Men man konstaterade dock att den hade blivit plundrad två gånger innan.

När man grävde ännu längre in hittade man också Tutankhamuns mumie och totalt tre kistor i graven. På en av dessa låg den berömda guldmasken av faraon som väger över 11 kilo. Hans kvarlevor och organ hittades i olika kärl.

Man fann även över 130 käppar, och detta styrker teorin om att Tutankhamun använde käpp. Något annat man hittade i graven var två barnskelett som troligtvis kom från hans döttrar. De dog i tidig ålder då de fick dåliga gener från fadern och modern.

Upptäckten av Tutankhamuns grav var inte enkel. Det var svårt att hitta den då faraon inte begravdes i någon stor pyramid. I och med att Tutankhamun dog som tonåring så hann man inte bygga någon pyramid åt honom. Men den lilla kammaren räckte för att leda forskningen framåt om egyptologin. Tack vare modern teknik kunde forskarna analysera faraons DNA trots att kvarlevorna befann sig i ganska dåligt skick. De nya upptäckterna väckte återigen intresset för det forntida Egypten och forskningen utvecklades snabbare än någonsin.

 

Kort om Marie Antoinette

När Marie Antoinette föddes den 2:a november år 1755 i Österrike anade hon inte hur intressant hennes liv skulle bli för andra människor, både de som levde under hennes egen tid men också de som kom efter.

Man kan nog inte påstå att Marie Antoinette fick en ordentlig utbildning som ung, bland annat kunde hon inte läsa tyska. Men hon hann heller inte få en utbildning på grund av att hon giftes bort när hon var 14 år gammal. Den främsta anledningen var ett förbund mellan Österrike och Frankrike. Ett giftermål med en fransk prins och blivande konung skulle bli en symbol för ländernas samarbete.

Året var 1770 då Marie Antoinette anlände till Frankrike för att gifta sig med den blivande kungen, Ludvig XVI. När man läser en del texter beskrivs Marie Antoinettes första tid vid det franska, seriösa hovet vara obekvämt. Den unga drottningen var full av glädje och energi, och hon hade även en annorlunda stil gällande mode än vad som ansågs vara lämplig för en drottning. Hon var en modeikon för under sin tid som både inspirerade och skrämde andra. Marie Antoinette var kanske inte så begåvad vad det gällde politik, men hon hade en stark vilja och gick sin egen väg på olika vis.

Hon var känd för sina stora och glamorösa fester och middagar, för sina dyrbara juveler och sina teaterföreställningar. Att drottningen älskade att roa sig var ett faktum. Det är också därför som hon enligt det franska folket var en symbol för det kungliga slöseriet. Att hon kom från Österrike gjorde henne mindre omtyckt, trots att hon egentligen giftes bort för att symbolisera samarbetet mellan Frankrike och Österrike. Kanske var Marie Antoinette inte särskilt insatt i politik och visste inte riktigt hur illa fransmännen hade det, och att hon ignorerade detta gjorde folket bara ännu mer upprörda. Det påstås att hon hade sagt när hon såg det svältande folket: ”Om de inte har bröd kan de väl äta bakelser”. Man vet dock inte om det var sant, förmodligen var det bara ett rykte.

Marie Antoinettes relation med kungen, Ludvig XVI, var kanske inte den bästa. Ludvig XVI har beskrivits som en klen kung som inte hade mycket att säga till om. Han var nästan mer intresserad av jakt än politik. Därför har man genom tiderna trott att drottningen har haft flera älskare vid hovet. Den mest kända var den svenske greven Axel von Fersen som hon lärde känna under en bal i Versailles. Fersen höll sig nära drottningen och bodde under en period på Royal Suedois. Det finns de som än idag hävdar att Axel von Fersen är far till Marie Antoinettes yngsta son, Louis Charles.

Med åren kunde inte Marie Antoinette leva i sin lyxvärld. I samband med kvinnotågen, husarresten och det misslyckade flyktförsöket förändrades hennes liv helt och hållet. Marie Antoinettes öde slutade olyckligt liksom större delen av den franska kungafamiljen. Hon fördes till giljotinen den 16:e oktober 1793 och miste livet.

 

marie-antoinette-wedding-dress-1image-3Marie_Antoinette_Execution

 

 

 

Martin Luther- munken som förändrade kyrkan

I år firar svenska kyrkan 500 år sedan reformationen inleddes. Reformationens fader var en munk vid namn Martin Luther som vågade protestera mot den katolska kyrkan. Men vem var egentligen denna historiska person och på vilka sätt kom han att förändra kyrkan?

Martin-Luther-German-Reformer-Reformation-and-Race-racial-ancestry-Japheth-and-Shem-Semites-Jewish-supremacy-ethnonationalism.jpg

I den lilla staden Eisleben fick den 10 november 1483 Hans och Margarethe Luther sitt första barn, och det blev en pojke som döptes till Martin.  Hans Luther var en bestämd far som hade fått kämpa hårt för att nå en högre klass i samhället. Han var på den tiden medborgarrepresentant i stadsfullmäktige. Hans största dröm var att se sin äldste son bli advokat och få en utbildning. Något som han själv inte hade.

Martin växte upp i Mansfeld och fick med tiden 7 syskon. År 1498 gick Martin i skolan i Eisenach. Senare skickades han till sina släktingar för att fortsätta sina studier. På den tiden levde Martin ett fattigt liv, men det var där som han började få inspiration. Eisenach var helt annorlunda jämfört med Mansfeld. Här kunde han se stadslivet och lära känna utbildat folk samt sakkunniga lärare. År 1501 skev Martin in sig på universitetet i Erfurt och började studera juridik efter sin faders vilja.

En regnig sommardag i juli år 1505 var Martin på väg hemifrån till universitet. Plötsligt bröt ett oväder ut. Martin blev rädd och skyndade sig. Då slog en blixt ned bredvid honom. Martin kastade sig på den våta marken och utbrast: ” Hjälp Sankt Anna! Jag ska bli munk! ” Då ska ovädret ha avtagit och när Martin reste sig upp insåg han att han hade gett ett löfte som han inte kunde bryta. Särskilt inte när han lovade jungfru Marias moder.

Martin hoppade av juridikstudierna samma år . Han förklarade att han var mer intresserad av teologi och filosofi. Hans Luther blev inte alls förtjust i sonens ändrade planer utan vill ge honom en möjlighet som han själv inte fick. Men Martin ville inte och han var fast besluten om att gå i kloster. Den 7:e juli 1505 samlades hans nära och kära utanför kyrkporten. ”Ni ser mig denna dag, och sedan aldrig mer”, ska han ha sagt. Vännerna och modern grät, men fadern var ilsken och insåg att sonens utbildning var bortkastad.

Martin började på ett Augustinerkloster i Erfurt. Klosterlivet var inte det lättaste för honom, och den första perioden var väldigt tuff. Han kände redan från första dagen att han inte var välkommen. Munkarna, som egentligen tillhörde en lägre klass i samhället, stod inte ut med att ha en utbildad man bland dem. Luther blev därför hånad för att han var ”för fin” för klosterlivet. För att hämnas på honom så fick han göra de hårdaste, smutsigaste och mest förnedrande arbeten i klostret. Fastän all denna förnedring levde Martin som en god munk skulle. Han bad, fastade, biktade sig och var ute på pilgrimsfärder. Men trots detta mådde Luther väldigt dåligt då han började tänka att gud kanske hade övergivit honom.

Inte nog med de tuffa arbetsuppgifterna så sändes han även ut till byar och städer för att tigga. Med sina trasiga, smutsiga kläder och den slitna tiggarpåsen gick han ut på gator och torg. När universitet såg den Martin som egentligen hade en magisterexamen tigga på det viset blev de ilskna. Universitet ingrep mot en sådan behandling och Luther upptogs istället i munkorden. 

I munkorden hade Martin det betydligt bättre. Men han kände fortfarande att gud inte var med honom. Hans överordnade, Johann von Staupitz, såg hur Luther led. En viktig stund i Martins liv inträffade år 1507 då han prästvigdes. Men  Johann Staupitz uppmanade honom att fortsätta sina studier inom teologi.

Martin skickades till Wittenberg för att studera. Under den tiden försökte han på egen hand lista ut och komma på vad gud  egentligen ville av människorna. Martin blev väldigt intresserad av det och av allt som var omkring honom. Han började även fundera: Varför ser kyrkan ut som den gör? Varför är gudstjänsterna på ett språk som folket inte förstår? Och varför beter sig påven och prästerna på ett sätt som inte Jesus nämnde? Alla sina svar fann han i Bibeln. Martin började fråga, och han ville diskutera varför kyrkan var på ett visst sätt. Varje lektion brukade han fråga om saker och ting, och säga vad han tyckte om det. Martins universitetslärare, Andreas Karlstadt, förundrades över Luthers förmåga att argumentera och dra kloka slutsatser. 

martin-luther-in-his-study-american-school.jpg

År 1508 började Martin själv undervisa i teologi vid Wittenbergs universitet.  Under ett helt år (1510-1511) var han tillsammans med en annan munk i Rom. Där kunde Martin se hur man handlade med reliker och andra heliga föremål. Han blev kritisk till detta och undrande om det var rätt. Han såg hur människor riskerade sina liv för att kunna få en skymt av en relik.  I Rom var man upptagna med att bygga den heliga Peterskyrkan. Kyrkan skulle bli ett mausoleum åt påven Julius II. Påven satsade mycket av kyrkans rikedomar på att bygga Peterskyrkan. Något annat som såldes var också avlatsbrev. Det var ett påvligt dokument som försäkrade köparen syndaförlåtelse och därmed att man slapp skärselden. Pengarna gick till byggandet av den nya kyrkan.

Vart Martin än gick på Roms gator hörde han om den nya, heliga ”försäkringen”.   Han gick fram till en försäljare och bad honom om ett avlatsbrev. ”Namn och relation?”, sa försäljaren. Försäljaren pekade sedan mot några trappor och bad Martin satt krypa uppför den heliga trappan Scala Sancta. När han hade gjort det skulle själen räddas omedelbart. Martin lydde och på sin väg upp såg han hur hundratals andra människor gjorde likadant. Luther blev kritisk: Var detta verkligen rätt? Kunde en människa (påven) förlåta någon annans synder, eller var det bara Gud som kunde det? Och står det verkligen någonting om skärselden i Bibeln? Martin kom på att detta var ett sätt att lura fattiga människor på pengar. Han blev arg, knycklade ihop avlatsbrevet och kastade det.

När Martin kom tillbaka till Wittenberg förklarades han 1512 som professor i teologi. Martin kunde tala på ett sätt som kunde få vem som helst att häpna. Han var en fantastisk professor i mångas ögon och med tiden också en modig präst. När Luther predikade så var hela kyrkan full. Till skillnad från många präster så predikade han på tyska, och inte på latin. Han ville att folket skulle förstå Guds ord. Martin blev också känd för sin ödmjukhet när det gällde de fattiga och sjuka. Både i sin undervisning  och predikan presenterade Martin sina åsikter och vad han hade kommit fram till. Många blev fascinerade av det han sa, men en del ogillade hans påståenden. Man tyckte att han ”tog i” lite för hårt angående kyrkans lära. Vissa försökte även få honom avskedad som präst, men ingen vågade göra något. Man kunde tydligt se att folket gillade Luther. 

Martin fortsatte att predika och förmedla sina åsikter och han fick fler och fler anhängare. Medlemmarna av katolska kyrkan fick år 1515 besked om att påven Julius II hade avlidit. Nu steg en annan påve tronen som hette Leo X. Den nya påven slösade otroliga rikedomar på sig själv. Till slut fanns det inte tillräckligt med pengar åt Peterskyrkan. Detta innebar att fler avlatsbrev skulle säljas. Påven tog då hjälp av munken Johann Tetzel. År 1516 skickades han från Dominikanorden till Tyskland för att hålla i sitt första tal i staden Juterbog. Johann Tetzel var en väldigt duktig talare och hans sätt att tala kunde övertyga vem som helst. Han grep lyssnaren läromässigt, visuellt och känslomässigt. Det var därför som påven valde ut just honom. Johann tågade in i städerna på ett mäktigt sätt. Framför honom bars ett rött kors och en sammetskudde med ett avlatsbrev på. Bakom honom sjöng kyrkans män sånger med ljus i händerna. Tetzel ställde sig mitt i torget och började sitt tal som gjorde människorna skräckslagna. Han berättade om hur själarna plågades och hur man nu kunde befria dessa själar från lidandet genom att köpa avlatsbrev. De skräckslagna människorna kom var och en fram för att köpa sig ett avlatsbrev och det var inte många som tvekade. Det var få som visste att det inte stod något om avlatsbrev i bibeln.

1280px-Johann_Daniel_Lebrecht_Franz_Wagner_-_Friar_Johann_Tetzel_Selling_Indulgences.Jpeg

Många av de som hörde Tetzels tal brukade närvara när Martin Luther predikade. De visade honom sina avlatsbrev och berättade om Tetzels tal . Martin förklarade då att orden inte kunde ge syndaförlåtelse utan att det endast var tron och ångern som gjorde det. Han förde även kritik mot påven och avlatsbreven. De flesta höll med Luther men de vågade inte uttrycka sina åsikter på samma sätt som honom.  Martin skrev då en bok som han döpte till Martin Luthers disputation på ämnet Avlatsbrevens makt och verkan ( De 95 teserna). Luther skrev även ett brev till ärkebiskopen Albrecht av Brandenburg om att han inte ville starta någon konflikt, utan att hans syfte var att få ett svar. Men Martin fick inget svar från varken ärkebiskopen eller påven. Då begav han sig mot slottskyrkan i Wittenberg den 31 oktober 1517. Där spikade han upp de 95 teserna på kyrkporten så att människorna skulle få ta del av hans tankar. ”Hur vågade han?”, sa man. Men Martin Luther hade startat reformationen.

De 95 teserna översattes från latin till tyska och nådde hela Europa efter bara två månader. Många människor i de andra europeiska länderna höll med Luther. Förutom de 95 teserna gav Martin ut böcker där han förklarade hur han tänkte och vilka synpunkter han hade om kristen tro.

95-theses-620x324.jpg

Prins Fredrik III ( Fredrik den vise) av Wittenberg hade skådat allt som skett under de senaste åren. Som grundare av Wittenbergs universitet höll han med Luther. Han tyckte själv att den katolska kyrkan behövde reformeras. Även hans privatsekreterare, Georg Spalatin, höll med honom. Spalatin var också en god vän till Martin då de hade studerat juridik tillsammans.

Under de kommande åren fick Martin många gånger fara till Rom på påvens begäran. Den katolska kyrkan försökte reda ut allting med honom, men han ville inte ändra sig. År 1518 for Martin till Augsburg för att träffa kardinalen Thomas Cajetanus. Hans vänner rådde Martin att han skulle erkänna att han hade fel för att behålla livet. Men Martin erkände ingenting. Efter mötet med kardinalen anklagades Martin för kätteri, och på uppdrag av påven skulle alla Luthers böcker brännas på bål. Inte en enda bok fick vara kvar. Martins fiender gjorde upp stora brasor som de matade med Luthers böcker. Folket började protestera mot detta. 
Prins Fredrik III vägrade erkänna Martin som kättare. Prinsen övertalade då påven att man skulle hålla ett möte i riksdagen angående Luther. Riksdagen skulle hållas i staden Worms. 

Under år 1519 fick Martin undervisa och uttrycka sina åsikter i smyg. Hans lära spreds ännu mer och folket talade om den hela tiden. Den 15 juni 1520 fick Martin en påvlig bulla. Det var en varning från påven att om han inte skulle göra avbön för sina skrivelser inom 60 dagar, så riskerade han att bannlysas. Men Martin gjorde inte någon avbön. Istället gick han ut på torget, gjorde i ordning en brasa, och brände upp påvens bulla offentligt! När påven Leo X hörde om Luthers fräckhet bannlyste han honom den 3 januari 1521. Nu hade Martin uteslutits ur den katolska kyrkan.

lifeofmartinluther.jpg

I april 1521 åkte Martin till riksdagen i Worms för att tala och försvara sig, och förhoppningsvis kunna förklara vad han menade. Fredrik III visste att många ville döda Luther och därför säkrade han Martins väg till Worms.

Längst fram i salen satt kejsaren Karl V, Fredrik III samt en kardinal från den katolska kyrkan. En man vid namnet Johann Eck skulle hålla i mötet. Han skulle även föra kejsarens talan. Johann hade ett bord framför honom med alla Luthers böcker och skrivelser. Han frågade Martin om han var författaren av böckerna, och svaret blev ja. Men när Martin fick frågan om att göra avbön bad han om att få en dag på sig att fundera.

Nästa dag gick Martin för andra gången till riksdagen. Johann Eck ställde samma fråga igen, och då ska Martin ha sagt: ”Det blir svårt att prata om mina böckers innehåll, ty alla innehåller olika. I Om en kristens frihet t.ex, så förklarar jag vilka friheter och rättigheter en kristen människa har. De rättigheter som ingen kan ta ifrån henne. Inte ens påven eller den katolska kyrkan. Jag är bunden av bibelns ord och mitt löfte till dem och mitt samvete är knutet till Guds ord. Jag kan inte och kommer inte att göra avbön för något, eftersom det varken är säkert eller rätt att gå emot sitt samvete”.

Efter mötet förklarade Karl V Martin Luther fredlös. Nu kunde vem som helst döda honom. 

diet_luther_worms_vonwerner_1877crop.png

Ute på gatorna hördes hurrarop från folket. De hyllade Martin för hans tal och att han envist hade hållit fast vid hans åsikter.  Men Martin var tvungen att ta sig tillbaka till Wittenberg tillsammans med sina vänner.  Resan var lång och vägen tom. När det hunnit blivit mörkt red de mitt inne i en ödslig skog. Plötsligt kom flera riddare fram ur mörkret. De frågade vem av personerna som var Martin Luther, och när de fick tag i rätt person tog de med sig honom. Men Martin hade inte blivit kidnappad av fiender, utan det var hans vän Georg Spalatin som förde honom i säkerhet till borgen Wartburg i Eisenach.

Efter några dagar på borgen kom Martin på en idén att översätta bibeln till tyska så att folket skulle förstå vad som egentligen stod i boken.  Förutom att han började översätta bibeln skrev Martin många andra böcker också. Martin kom fram till att man inte skulle tillbe reliker, helgon eller tavlor. I 10 månader stannade Martin i Wartburg.

week1-thumb-1.jpg

Under tiden Martin var i Wartburg trodde folket att han var död. Bland människorna fanns Andreas Karlstadt, Martins förra universitetslärare. Han hade fascinerats av allt som Luther sa och ville att hans ord skulle leva vidare.  I juni 1521 startade Andreas en reformation som ledde till ett krig. Munkarna och bönderna krigade och dödade alla, både Martin Luthers vänner och fiender. De brände ned kyrkor, förstörde statyer, reliker och ikoner. Folkmassan var helt fanatiska och trodde att de gjorde det rätta. De hade även startat ny kyrka.  Fredrik III stödde bönderna, men han vågade inte stoppa dem. 

För att få slut på kriget bad Fredrik III Martin att visa sig för folket. Martin red tillbaka till Wittenberg den 6 mars 1522 och gjorde slut på kriget som hade kostat 100 000 människors liv. Martin tog nu över den nya kyrkan och ordnade den på sitt vis. Han gav även Nya Testamentet till Fredrik III och boken publicerades 1522. Under tiden begav sig många av Martins vänner ut för att sprida hans ord. Någon åkte till Danmark, en annan till Norge. Många av de brändes på bål och anklagades för kätteri. 

År 1525 anlände 12 nunnor som hade flytt från ett konvent i Nimbschen. Martin tog hand om de nya nunnorna och de började hjälpa till i kyrkan. En av nunnorna hette Katarina von Bora, och hon kom att vinna Martin Luthers hjärta. Martin som var 42 år gifte sig med Katarina som var 26. Genom att gifta sig visade Martin att präster också fick det. Han kritiserade nämligen regeln att präster måste leva i celibat.

Under de kommande åren fortsatte Martin att organisera den nya kyrkan. År 1529 skrev han stora och lilla katekesen. Det var läroböcker för de kristna där det bland annat stod hur gudstjänsterna skulle se ut. Han noterade även att i bibeln så nämns det endast två sakrament, inte sju. Det var nämligen dopet och nattvarden.

År 1530 hölls det ett möte i Augsburg angående Luthers nya lära och kyrka. Kejsaren Karl V ville förstå vad skillnaden var mellan katolska kyrkans lära Luthers lära. Alla de ministrar och präster som lydde under Luther förklarade för honom, och de vägrade att förneka den nya läran. Kejsaren hade inget val när han kunde se hur många Martins anhängare var. Han ville inte ha dem ha emot sig och därför accepterade han Luthers nya lära som kom att kallas för protestantismen. Nu kunde vem som helst få ta del av Luthets ord. Under de kommande 15 åren ägnade sig Martin åt att organisera sin kyrka. Han fortsatte även ge ut böcker och fick ännu fler anhängare. Många länder i Europa blev protestantiska och följde den nya läran. Förutom det så fortsatte Martin med att predika och hålla tal. Men han började även berätta sagor för barnen i städerna. Han tyckte att det var viktigt att barnen skulle få vara delaktiga och känna sig viktiga. Martin själv fick 6 barn tillsammans med Katarina von Bora.

0000002612L.jpg

När Martin blev gammal led han av många sjukdomar. Han hade bland annat problem med hjärtat, öronen och ögonen.  Martin avled den 18 februari  år 1546. Han dog i sin födelsestad Eisleben och begravdes i slottskyrkan i Wittenberg. 

Elizabeth I och giftermålet med England

En av Englands mest kända regenter genom historien var Elizabeth I. Men, hur kunde en kvinna ensam styra ett rike i över 40 år utan att bli avsatt? Elizabeth må ha varit en kvinna i en mansdominerad tid, men hon var otroligt intelligent och djärv som lyckades behålla tronen för sig själv och få folket att älska henne. Hennes personlighet har diskuterats av många forskare då hon inte var någon annan lik. Så, vem var denna mäktiga drottning?

Barndomen:

Elizabeth Tudor var dotter till Henrik VIII och hans andra hustru Anne Bolyen. Anne var en hovdam som Henrik blev blixtförälskad i. Han övergav hela den katolska kyrkan bara för att få gifta sig med henne. Han hoppades innerligt att hon skulle bringa honom en son och tronarvinge, men Anne misslyckades. Hennes graviditeter slutade med missfall och när hon slutligen födde ett barn, visade det sig vara en flicka. Det påstås att kungen hatade henne och började kort därefter att leta efter en ny hustru.

Läs också: Henrik VIII och hans 6 fruar

Den lilla Elizabeth tillbringade sina första år i lyx och trygghet, men när hennes mor anklagades för häxeri och halshöggs räknades Elizabeth som oäkting. Hon skulle inte längre behandlas som en prinsessa och alla hennes rättigheter togs ifrån henne.

När hon kom upp i tonåren fick hon leva hos sin styvmor Katarina Parr. Efter Henriks död hade Katarina gift sig med Tom Seymour. Han var bror till Elizabeths första styvmor Jane Seymour. Elizabeth ska ha utsatts för sexuella övergrepp av Tom då han ville komma åt tronen. Henrik hade nämligen infört både Elizabeth och hennes syster Maria i successionsordningen innan han avled.

Elizabeth ska ha älskat sin styvfar, men hon fick inte utveckla någon djupare relation med honom. Hon skickades bort av sin styvmor för att ”rädda hennes rykte som ung prinsessa”. Tom Seymour friade till Elizabeth flera gånger, men hon avböjde. Toms öde slutade med att han halshöggs i towern år 1549 . Händelsen ska ha skakat Elizabeth och påverkat hennes känsloliv för all framtid. När hon fick dödsbeskedet ska hon ha sagt: ”Idag dog en god man med ett dåligt omdöme”.

Kampen om tronen:

När Elizabeths lillebror Edvard Seymour dog i ung ålder blev hennes halvsyster Maria drottning över England. Maria var en stark troende katolik; något som  kom att bli ett problem för den växande protestantismen i landet. Under Marias regeringstid brändes hundratals protestanter och andra kättare på bål.  Elizabeth själv var protestant, men tvingades dölja sin tro för att inte avrättas. Hon fängslades dock i towern i 56 dagar, misstänkt för förräderi. 

Maria var gift med Filip II av Spanien och hon hoppades på att få en tronarvinge så att Elizabeth inte skulle få ärva tronen. Hon släppte därför sin syster från fängelset med tron på att hon ändå inte skulle utgöra något hot längre. Men Maria kom aldrig att föda ett barn och hon dog raskt år 1558.

Den 25- åriga Elizabeth kröntes då till drottning av England i januari 1559, men hon var tvungen att kämpa för att behålla sin tron. Skottarnas katolska  drottning, Maria Stuart, utgjorde ett hot mot Elizabeth. Hon ville nämligen komma åt Englands tron och avsätta sin släkting. Elizabeth ville gärna låta Maria behålla livet, men blev tvungen att avrätta henne när Maria och hennes anhängare planerade en kupp. När Maria Stuart avrättades fick Elizabeth den katolska världen emot sig.

Drottningen och hennes regeringstid:

Elizabeths regeringstid kom att bli väldigt lyckad. Hon beskrivs som en rättvis härskarinna som älskade sitt folk djupt. Hon ska också ha yttrat orden: ”Jag gifter mig med England”. Något som utmärkte Elizabeth var hennes tankar om religionsfrihet, som på den tiden innebar att det inte spelade någon roll om man var katolik eller protestant. Elizabeth tyckte att det var meningslöst med religionskrig. Drottningens rådgivare var den lojale William Cecil som hjälpte henne med olika beslut.

Elizabeth blev känd för att ha besegrat den spanska armadan som leddes av Filip II av Spanien. Hon hade hjälpt några upprorsmakare i Nederländerna och gav protestanterna en plats i England. Men Filips försök att avsätta Elizabeth år 1588 misslyckades och hon blev bara ännu mer omtyckt. Det är inte konstigt att Elizabeth var älskad då England blev en protestantisk stat och en ekonomisk stormakt under hennes tid.

Folket dyrkade Elizabeth och hon hyllades som en gudinna. Drottningen var mycket vacker, intelligent och skicklig i politik. Att hon kunde tala 6 språk flytande underlättade hennes kontakter med diplomater från andra länder. Elizabeth älskade att studera och var duktig på det mesta, speciellt på jakt. Men utöver detta så älskade hon allt materiellt. Elizabeth var mycket modemedveten och ägde över 2000 klänningar och hundratals smycken.

Drottningen kunde även visa en mycket bestämd och envis sida av sin personlighet. Hon poängterade att enbart hon skulle stå i centrum och ingen fick trotsa henne. Elizabeth hade fruktansvärda humörsvängningar och kunde ibland till och med skada sina hovdamer. Trots denna ilska så var inte Elizabeth den starkaste personen. Hennes hälsa var ständigt vacklande och många trodde att hon inte skulle leva länge. Men Elizabeth kom att överleva många sjukdomar.

 

Gift med staten:

Under hela Elizabeths regeringstid fick hon utstå alla frågor om varför hon inte gifte sig och födde en tronarvinge. Men Elizabeth ville inte riskera att förlora sin makt och låta en man styra över England. Många kungar och prinsar friade till henne, däribland Erik XIV och Filip II, men Elizabeth tackade ständigt nej. Tanken på äktenskap skrämde henne och hon hittade alltid på ursäkter till varför hon inte ville gifta sig.

Men det fanns en enda man som Elizabeth var intresserad av, och det var earlen av Leicester, Robert Dudely. Det har bildats olika teorier om hur de hade träffats. Vissa hävdar att de hade varit barndomsvänner medan andra tror att Elizabeth och Robert lärde känna varandra under fångenskapen i towern. 

Robert var alltid i närheten av Elizabeth och det ryktades att han var hennes älskare. Robert friade till drottningen många gånger, men hon ville inte gifta sig med honom. Elizabeth kanske älskade Robert, men hon kom alltid på hinder till varför de inte kunde gifta sig. Dessutom var Robert gift med Amy Robsart och kunde inte avsluta sitt äktenskap med henne. Amy var dock med om en olycka där hon bröt nacken och dog år 1560. Hela England trodde då att Robert hade avsiktligt mördat henne för att kunna gifta sig med drottningen. Senare visade det sig att det var rådmannen Cecil som hade planerat mordet så att Robert skulle få skulden.

Elizabeth gifte sig aldrig med Robert, men han kom att gifta sig med hennes hovdam Lettice. Äktenskapet med hovdamen gjorde Elizabeth sårad och hon tog då avstånd från honom. Hon ska då ha börjat flörta med hans styvson, earlen av Essex, men hans öde slutade olyckligt då han avrättades. Robert Dudley dog innan avrättningen på grund av fetma.

robert-and-elizabeth

De sista åren:

Det skapades många rykten om att Elizabeth ska ha haft barn med både Robert Dudley och kanske även hennes styvfar Tom Seymour, men detta stämmer troligtvis inte. En sådan nyhet skulle ha varit en skandal. Dessutom har man inte några bevis på att Elizabeth kan ha blivit gravid.

Drottningen fick leva med ryktena ända fram till sin död. År 1603 blev Elizabeth kraftigt förkyld och blev sängliggande. Efter det började hennes fingrar att svälla upp och hon blev tvungen att såga av några dem. Elizabeth fick kort därpå lunginflammation och dog. Därmed hade också den sista monarken av huset Tudor avlidit, men Elizabeth kom att få en betydande plats i folkets hjärta för evigt.

 

 

 

 

Bildanalys: Napoleon Bonaparte och Marie- Louise

Inledning:

I det senaste inlägget om Napoleon Bonaparte analyserades hans och Josephines kröningstavla. I detta inlägg  får man istället veta vad som hände mellan Napoleon och Josephine och vem Marie- Louise var. Men även två tillhörande bilder kommer att analyseras.

Tidigare inlägg: Bildanalys- Napoleons kröning 

Napoleon skiljde sig från Josephine de Beauharnais då hon inte kunde ge honom någon tronarvinge. Dels var hon för gammal, men hon var också med om en olycka som gjorde henne steril: hon ramlade nedför många trappor och detta skadade livmodern. Det påstås även att Napoleon lär ha sagt när han gjort slut med henne: ”Madame, jag vill ha en livmoder”. Meddelandet ska ha varit så chockerande för Josephine att hon svimmade.

Trots Napoleons hårda och kyliga attityd så tog det många månader för honom för att ens våga berätta för Josephine om skilsmässan. Man tror att han var orolig för hennes reaktion och djupa sorg. Josephine blev mycket riktigt oerhört sårad, men hennes respekt och lojalitet till kejsaren fortsatte vara för evigt.

pott_laslett_john_napoleons_farewell_to_josephine2

Napoleon och Josephine var gifta mellan 1796- 1809

 En österrikisk prinsessa:

Det fanns 18 kvinnor från kungahusen som Napoleon kunde välja mellan. Men hans favorit blev tsarens syster, den 14- åriga Anna. Detta äktenskap skulle leda till en annan relation med Ryssland. Men när tsaren dröjde med att besvara hans frieri, började Napoleon istället ägna sin uppmärksamhet åt Österrike.

Frankrike och Österrike har tidigare varit fiender, men genom ett äktenskap skulle man inleda en politisk allians. Därför gifte sig Napoleon slutligen med kejsarens äldsta dotter Marie- Louise. Detta påminner nästan om när Marie Antoinette giftes bort med Ludvig XVI år 1770. Då hade det också varit en politisk allians mellan Frankrike och Österrike. En intressant fakta är att Marie Antoinette faktiskt är släkt med Marie- Louise. Det påstås att Marie- Louise till en början inte riktigt ville gifta sig med Napoleon då hon var rädd att hennes öde skulle sluta som sin släkting: i en giljotin.

marie-louise-jean-baptiste_isabey_1810

Napoleon och kvinnorna:

Trots att Napoleon hade lämnat Josephine för en annan kvinna så var Josephine vänlig mot Marie- Louise. Hon behandlade henne såsom man behandlade en drottning. Däremot tyckte Marie- Louise inte om Josephine. Hon var svartsjuk på den före detta härskarinnan och Napoleons kärlek till henne. Dessutom var hon orolig att Napoleon skulle gå tillbaka till Josephine efter att hon fött honom en son.

Men så blev det inte. När den 40- åriga Napoleon gifte sig med den 18- åriga Marie- Louise föll Josephine i glömska. Napoleon kanske fortsatte älska henne trots skilsmässan, men de kom aldrig att återförenas igen. När Marie- Louise dessutom födde sonen Napoleon II år 1811 blev det slut för Josephines roll. Hon dog efter tre år och Napoleon sörjde henne. Men han älskade sin son som nu betydde allt för honom.

Bonaparte ägnade tiden åt tronarvingen, men sonen lärde ändå inte känna sin far då Napoleon blev tvungen att fara ut i krig och dog så småningom år 1821. Marie- Louise såg då sin chans att gifta sig med sin älskare, Adam Albert von Neipperg, som hon hade träffat redan när Napoleon var landsförvisad.

Marie- Louises kröningstavla:

En annan konstnär: 

Tavlan nedanför föreställer när Marie- Louise kröntes till drottning den 2:a april 1810 i Louvren. Den målades av konstnären Georges Rouget. Redan nu kan man undra varför just han målade tavlan. Det är ju ganska känt att det var Jacques-Louis David som stod bakom de flesta av Napoleons målningar, så varför valde kejsaren en annan konstnär nu? Hade det kanske med att David inte kunde närvara, eller ville Napoleon att han inte skulle måla hans tavlor då David inte fick fram propagandan på det sätt kejsaren ville ha? Det är svårt att veta vad som stämmer eller inte då det verkar oklart vad som hänt mellan dem. Det finns dock en teori om att David hade bott i Bryssel under en period.

Men David kan omöjligen ha slutat måla för Napoleon. Kröningen var år 1810, men redan efter 2 år målade Jacques-Louis David ytterligare ett porträtt av Napoleon! Detta måste betyda att han fortsatte att måla tavlor för Napoleon.  Jacques-Louis David var Napoleons officiella målare mellan åren 1799- 1815.

Klädseln:

Tittar man noga så bar Marie- Louise samma mantel som Josephine bar på hennes kröning. Kan detta var ett tecken som visar att drottningrollen nu är Marie- Lousises och inte Josephines? 

 

Drottningen som konstnär?:

Det finns många bilder och tavlor som skildrar Napoleon Bonaparte och just dessa använde han på sätt och vis som propaganda. Ett känt porträtt av Napoleon målades år 1812 av Jacques-Louis David och har kallats Napoleon in his study.

614px-Jacques-Louis_David_-_The_Emperor_Napoleon_in_His_Study_at_the_Tuileries_-_Google_Art_Project.jpg

På tavlan ser man Napoleon stående och bakom honom kan man urskilja olika saker. Kan dessa ha en betydelse? Eller placerades dem bara där av en slump? Nedan följer några korta analyser:

Den flitiga kejsaren: På tavlan ser man inte Napoleon med pampiga kläder och en krona, utan en kejsare med en vanlig uniform på sig. Napoleon ändrade folkets syn på honom tack vare tavlorna, och denna är inget undantag. En teori kan vara att Napoleon här ville framstå sig själv som en flitig kejsare som arbetar hårt, men vad är det som tyder på det? Jo, tittar man på honom som helhet kan man konstatera att han inte är lika ”prydlig” som i vanliga fall. Vecken på hans kläder och det lätt ovårdade håret kanske ska vara en symbol för det hårda arbete han lagt ner.

Tid och böcker som bevis: Klockan bakom Napoleon visar 04:13, och detta styrker teorin om att han har varit uppe sent för att arbeta. Men klockslaget skulle lika gärna kunna vara på kvällen, man vet inte säkert. Napoleon kan antigen har jobbat till tidigt på morgonen, eller jobbat från tidigt på morgonen till kvällen. Tittar man på vänster sida kan man urskilja ett ljus som snart brunnit ut; något som tyder på att det skulle ha används när det var mörkt.

Böcker och papper finns både på bordet och under det; ett tecken på arbete. Det mest framträdande är ett dokument som det står Code på. Detta är kejsarens egna lagar som samlades i Code Napoleon. Tittar man på pappret som ligger på golvet (till vänster) så har konstnären skrivit sitt namn samt vilket år tavlan målades.

Egypten, emblem och mer tavlor: Bordsbenet  föreställer ett lejon, och detta kanske är ett minne från när Napoleons ledde ett fälttåg i Egypten år 1798?

På sidorna av den sammetsröda stolen ser man flera bin, och på den dekorerade väggen kan man urskilja en örn. Örnen och bina ingick nämligen båda i Napoleons emblem där örnen bland annat förknippades med romarriket och bina stod för odödlighet.

Det kan nog vara bra att känna till att det finns ett andra porträtt, eller en annan version, av samma tavla. På tavlan ovanför ser man att Napoleon bär en vit och blå uniform, men på den andra tavlan bär han mer vardagliga kläder. Förutom färgskillnaden är prylarna i bakgrunden likadana, förutom klockan. På den första bilden visar den 04:13, medan på andra bilden visar den 04:00.

 

Man vet ju att det var konstnären Jacques-Louis David som målade Napoleon in his study, han har ju till och med skrivit sitt namn i tavlan. Men det finns något man ändå kan fundera över: Drottning Marie- Louise var en duktig amatörmålare, och det finns följande bild av henne och Napoleon:

edc6d3f72eb9139166b1cd490ac5ef12

Bilden föreställer Marie- Louise som målar av Napoleon, men verkar inte miljön lite bekant? Napoleons kläder, pose, den sammetsröda stolen och de dekorerade väggarna är väl ganska lika dem på tavlan Napoleon in his study!  Men det finns också skillnader; på stolen saknas Napoleons svärd och mattan under honom har en annan färg (men i och för sig är den grön på Marie- Louises sida).Sedan håller han handen på ryggstödet inte på armstödet.

Men varför målades denna bild och vad vill den egentligen berätta? Är det bara för att visa drottningens skicklighet, eller hade den ett annat syfte?

Bildanalys-Skolan i Aten (Scuola di Atene)

Den unika fresken:
Skolan i Aten är en av världens mest kända väggfresker som målades av den italienske konstnären Raffaello Sanzio (1483-1520 e.kr.). Mästerverket finns idag i Apostoliska palatset i Vatikanstaten. Den finns i Stanza della Segnatura som var påvens egna bibliotek.
Fresken målades mellan åren 1509 och 1511, och den föreställer flera grekiska filosofer. Tanken bakom fresken var att påven skulle kunna få en inblick in i filosofins värld på ett enkelt sätt istället för att läsa tjocka böcker från den tiden. Det sägs att påven Julius II beundrades av Rafael, och han blev så småningom påvens favoritkonstnär. Med hjälp av tavlan skulle man på ett enklare sätt komma in i filosofins värld med alla dess filosofer, studenter, men även stormakter.
Rafael var en duktig målare, men för att kunna måla det bästa åt påven, så bad han den berömde konstnären Michelangelo om hjälp. Han gav Rafael tips och tyckte till om något inte såg bra ut. Man kan därför också säga att Michelangelo var med vid skapandet av fresken. Dock så nämns oftast Rafaels namn, vilket gör att Michelangelo hamnar i skuggan.
Det är också intressant att tänka hur konstnären kunde måla människor som levde under de åren före Kristus, det skiljer sig flera tusen år mellan konstnären och många av personerna. Hur kunde han då veta hur dem såg ut och vad dem syftade på?
Det spännande med denna fresk är att den samlar filosofer och personer från olika tidsåldrar, men det är omärkbart och allt smälter ihop på ett snyggt sätt. Har man ingen tidigare kunskap om målningen kan man vid första gången dra den lätta slutsatsen om att alla som är avmålade levde under under samma tidsålder. Det intressanta med målningen är också att Rafael inte lämnade några anteckningar efter sig där det står vem som är vem på tavlan. Detta ledde självklart till att man gissar vilka de flesta är.
cb176f816dfea0d488c47df4fc248486 (1)

Hela målningen

Allra högst upp:
Valvet som man ser högst upp ska antingen likna grekiska klassiska valv, eller Peterskyrkans valv. På vardera sida i tavlan ser man även två statyer föreställande den grekiske kulturguden Apollon och krigsgudinnan Athena. Kan konstnären mena något särskilt genom att måla just dessa två gudar? Det fanns ju hundratals gudar i Grekland, men varför just dessa? Självklart så var Athena och Apollon de mest populära gudarna just då. Men ville konstnären att betraktaren skulle förstå att kultur, filosofi, historia och politik hörde ihop och påverkade det antika Grekland så pass mycket? Att kanske kultur och krig var filosofitankarnas skapelser och konsekvenser.
school-of-athens (2).jpg

Apollon till vänster och Athena till höger med valvet emellan dem

Platon och Aristoteles- moralen och etiken:
Platon (428-348 f.kr.) och Aristoteles (384-322 f.kr.) är de filosofer som står i mitten. Båda två ser fundersamma ut och vara uppe i ett livligt samtal. Platon och Aristoteles var de viktigaste filosoferna under den tiden. Trots att Platon var Aristoteles lärare, så hade de två filosoferna mycket skilda åsikter om många påståenden. Konstnären har försökt beskriva filosofernas olika tankesätt genom olika symboler. Till exempel så pekar Platon uppåt, vilket ska symbolisera att han intresserade sig mycket för idéernas värld. Aristoteles håller däremot sin hand lägre ner, något som ska symbolisera hans intresse för naturen och allt som är jordnära.  För att vara ännu tydligare med vad filosoferna var intresserade av, så håller dem i varsin bok. Platon håller boken Timaios och Aristoteles håller Den nikomachiska etiken. Båda filosoferna har skrivit sina egna böcker.
Sanzio_01_Plato_Aristotle

Platon till vänster och Aristoteles till höger

Sokrates-västerländska filosofins fader
Den första stora filosofen, Sokrates (469-399 f .Kr.), är också avmålad. Man kan se att han är upptagen med att räkna med fingrarna. Han har till och med vänt Platon och Aristoteles ryggen. Sokrates trodde nämligen inte att man kunde förstå filosofin till fullo genom att endast läsa tjocka böcker. Man skulle däremot fråga, tänka, diskutera och ha erfarenheter för att kunna utvecklas. Sokrates var därför också den filosof som inte skrev någon bok eller texter. Men det var på grund av hans elev Platon, och deras så kallade dialoger, som man vet så pass mycket om honom. Sokrates mål var att söka efter lycka och nya insikter.
Sokrates dömdes så småningom till döden av det grekiska folket. Han anklagades bl.a. för att vara ateist och högmodig. Högmod var en falsk dom i och med att Sokrates var den filosof som minst erkände sin visdom. Han kom även på det kända talesättet: ”Visast är den som vet vad han inte vet.”
Sokrates begåvade lärjungar:
Man har kommit överens om att mannen som står bredvid Sokrates är hans trogne och omtyckte lärjunge Aischines. Bredvid honom står hans kamrat Antisthenes. Men det är många som anser att någon av dessa måste vara lärjungen Xenofon. Han blev senare både författare och politiker. Dock kan man inte påvisa att det är han på bilden. Men teorin är inte helt fel i och med att man ändå inte vet säkert vem som är vem.
En mördad politiker eller en lysande fältherre?
Man har inte heller enats om vem mannen bredvid den andra lärjungen är. Antingen kan det vara den farlige och hänsynslöse politikern Alkibiades som utnyttjade både Aten och Sparta, eller så kan det vara kungen Alexander den store (356-323 f.Kr). Att döma av klädseln verkar det mer troligt att det är Alexander. Dessutom spelar han en mycket stor roll för grekerna då han bildade ett stort imperium och även enade grekerna.
socrates_group copy (2)

Från höger: Sokrates, Aischines, Antisthenes och Alexander den store

Filosofer av olika slag:
På vänster sida i målningen ser man massa filosofer, alla med varsin teori och egna uppfattningar. Filosofen allra längst ut till vänster är Zenon från Kition. Han var en av Atens mest kända lärare och är känd för att ha sagt: ”Stålsätt dina känslor så att inte livet skadar dig och gå dit förnuftet leder dig”. Men det finns också en annan teori om att det mycket väl kan vara matematikern Zenon från Elea.  
Bredvid Zenon står Epikuros som är känd för sin vackra trädgård dit han levde och undervisade tillsammans med sina lärjungar. Anicius Boethius var en annan filosof.  Han har översatt flera av Platons och Aristoteles verk från grekiska till latin och han fungerade även som en länk mellan antiken och kristendomen som var en ny religion. Men det är mycket troligt att det kan vara en annan filosof just istället för honom.
190px-Anaximander

Anicius Boethius

 

Matematiker och lata filosofer:
Det finns trots allt några filosofer som är identifierade på grund av att dem var så kända, men även tack vare konstnärens olika symboler. Några av dessa är:
1. Den kända metafysikern Plotinos (204- 270 e.kr) fick också en plats i målningen. Han har även påverkat religionernas filosofi starkt och påverkat deras tänkande.
2. Matematikern och filosofen Pythagoras (580-495 f.Kr). Han använde sig mycket av matematiken i sin filosofi och han är även grundaren av det viktiga Pythagoras sats.
3. En annan Matematiker var Euklides ( 325- 265 f.kr.). Han var fascinerad av geometriska figurer, något som slutade med att han skrev ett av världens kända verk: Elementa.
4. Diogenes ( 412-323 f.kr.) är filosofen som ligger utsträckt på marken framför Aristoteles. Han har också en historia bakom sig: Det sägs att han var en mycket fattig man som levde i en tunna. En dag kom Alexander den store förbi hans hem och stod framför den solande filosofen. Då ska han ha sagt till kungen: Akta!, du skymmer solen. Och så ska Alexander ha svarat; Ack! om jag inte vore Alexander skulle jag vilja vara  Diogenes!
5. Som en hyllning och ett tack till sin mästare, Michelangelo (1475-1564 e.kr.), ville Rafael såklart få med honom. Mannen som ska föreställa Michelangelo liknar på samma gång filosofen Herakleitos (540—480 f.kr.). Han sitter lutad mot en sten och är djupt försjunken i sina tankar. Herakleitos var den filosof som kom på att allt ”flyter” och är i förändring. Men hans filosofi i allmänhet var komplicerad.
6. Bland alla dessa grekiska filosofer kan man hitta en arabisk filosof vid namn Averroës (1126 -1198 e.kr.). Han förklarade bland annat sambandet mellan filosofi och religion och inspirerade därmed många skolor. Det är oklart varför konstnären valde att placera in en filosof som inte var från Grekland.
Genom att endast studera födelse- och dödsdatumen ovan kan man förstå att de flesta kommer från olika tidsperioder.

 

raphael_school_of_athens_gnr (1).jpg

Exempel på två personer som inte blivit identifierade

Konstnären och Leonardo da Vinci?
Många tror att konstnären avbildade Leonardo da Vinci som Platon. Da Vinci var nämligen väldigt gammal under Rafaels tid och det är därför han liknar Platon. Det skulle inte vara så oväntat i och med att konstnären för det mesta har valt att förvirra betraktaren ( ett exempel är ju att man inte kan komma överens om det är Michelangelo eller Herakleitos som har målats).
Konstnären Rafael, ville själv få vara en del av målningen. Därför så målade han sig själv i högra hörnet. Han ville nog avbilda sig som en grekisk tänkare, vilket är lite konstigt i och med att han var från Italien. Rafael valde även att måla sin mästare Protogenes.
Men hade konstnären någon älskarinna vid namn Margherita? Det finns nämligen en mystisk kvinna i målningen som ingen vet vem det är. Man tror att det är den begåvade filosofen Hypatia (370 – 415 e.kr.). Det sägs att påven till och med bad Rafael om att ta bort henne från målningen, men hon blev ändå kvar till sist. Det skulle kunna vara Hypatia för att konstnärens uppgift var ju just att måla filosofer, men ändå inte. Om man söker på ett porträtt av Hypatia, så ser hon inte ut som på Rafaels målning:
tumblr_inline_nel0nxQOvc1qkuy0p

Riktiga porträttet?

 

Hon såg troligtvis ut såhär därför att hon föddes i Egypten i staden Alexandria. Någon annan teori skulle i så fall vara om inte Rafael inspirerades av Leonardo da Vinci här också. Många av de kvinnor som Da Vinci målat liknar faktiskt kvinnan på Rafaels målning.
Att Hypatia skulle kunna vara konstnärens älskarinna kan man kanske inte utesluta helt. Rafaelo var dessutom inte gift och hade inga barn. En annan detalj att lägga märke till i hans målning är att det är endast han och den mystiska kvinnan som tittar mot betraktaren. Kan detta vara ytterligare en symbol? Det kanske kan vara en symbol för någon slags relation eller samhörighet mellan kvinnan och Rafael? Men det finns också två andra som också tittar på betraktaren; och det är två barn! Kan det då betyda att Rafael hade barn som hade gömts undan? Men bland de vuxna i målningen så är alla är upptagna med sitt, förutom kvinnan och Rafael.

 

Den kända väggfresken besöks idag av tusentals turister och är en av Italiens främsta sevärdheter:
05856804fcf23158c0ca5f2bef4bfcd6

 

 

Suleyman den store- Sultanernas sultan

Suleyman den store var den 10:e sultanen som styrde över det osmanska riket. Man brukar säga att det var under hans tid som riket hade sin guldålder. Under Suleymans tid var det osmanska riket som allra störst och mäktigast. Han vann många krig och fick folket på sin sida. Suleyman var en envis och mycket rättvis härskare. Han kallas också för al kanoni vilket betyder lagstiftaren då Suleyman stiftade många lagar. Men hur har denna sultans liv varit?

sueleyman_2

Suleyman föddes i den turkiska staden Trabzon den 6 november 1494. Suleyman hade 13 syskon varav 10 av dem var systrar. Det var bland annat Hatice Sultan, Sah Sultan, Fatma Sultan, Beyhan Sultan och Hafsa Sultan. Men Suleyman hade också 3 bröder. De flesta historiska källor hävdar att bröderna dog redan som prinsar. Andra källor menar att bröderna dog i vuxen ålder efter att ha krigat med Suleyman om tronen.
När Suleyman blev 6 år var det dags för honom att fara till Istanbul för att påbörja sin utbildning. Han studerade allt från historia och litteratur, till vetenskap och teologi. Suleyman kom att älska berg, stjärnor och filosofi. Matematik och poesi var kanske de ämnena han briljerade mest i. Han beskrivs som en flitig och och vis elev som alltid ställde frågor. Istället för att nöja sig med ett enkelt svar, sökte han svaret på egen hand. På fritiden ägnade sig Suleyman åt smyckestillverkning av juveler. Enligt honom själv var det ett sätt att öva upp tålamodet på.
Suleyman började även på palatsskolan där han studerade militärteori. På palatsskolan träffade han en slav vid namnet Damat Ibrahim. Ibrahim var en kristen grek som hade skiljts från sin familj vid 10 års åldern för att arbeta för osmanerna. Prinsen och slaven blev vänner som delade allt med varandra. Deras vänskap växte, liksom deras drömmar. När den 26-årige Suleyman fick beskedet år 1520 om att han skulle ta över tronen, tog han Ibrahim med sig och valde honom som sin storvisir. Dessutom lät han honom gifta sig med hans syster Hatice Sultan.
1.png

Storvisiren Ibrahim

Dessförinnan bodde Suleyman på slottet i Manisa tillsammans med sin hustru Mahidevran. Hon var mycket vacker men hade en bristande självkänsla. Mahidevran gav sultanen sin första son som fick namnet Şehzade Mustafa. Han var sultanens tronarvinge och skulle styra riket efter sin far.
ناهد دوران الحقيقي22ه

Hustrun Mahidevran

Men Suleymans liv skulle nu förändras. Livet som sultan skiljde sig mycket från livet som prins. Hans makt blev obegränsad, hans rike skulle expandera och han skulle bo på det mäktiga Topkapipalatset i Istanbul. Där kom några händelser att förändra hans liv. Varje dag gick sultanen till sin mor Ayşe Hafsa Sultan för att be om hennes välsignelse. Modern betydde mycket för Suleyman och hade också ett ganska stort inflytande på honom.
Osmanerna var på den tiden ständigt på jakt efter folk som skulle jobba i palatset och tjäna sultanen. När andra muslimska grupper erövrade och plundrade olika områden, tog dem också med sig några människor därifrån. Människorna togs sedan till olika marknader och såldes till osmanerna som gjorde dem till slavar.
En av dessa slavar var den ryska, unga kvinnan Roxelana. Roxelana kom från halvön Krim och var dotter till en ortodox patriark. När hennes område invaderades mördades hela hennes familj och hon rövades bort för att sedan färdas till palatset. Till en början var hon mycket bråkig och chockad, men efter några dagar började hon att vänja sig. Slavar som Roxelana bodde på den nedersta våningen av palatset i och med att de i princip var minst värda. På våningen längre upp bodde däremot de ”finare” slavinnorna som hade haft turen att tillbringa en kväll med sultanen. Dessa kvinnor väljs sedan av honom och får flera privilegier. Denna våning kallades för harem och var stor på Suleymans tid.
Det var kanske det som gjorde att Roxelana började smida planer. Hon ville nämligen visa alla att hon var värd något och att hon var någon att räkna med. Därför började Roxelana fundera på hur hon kunde fånga sultanens uppmärksamhet, något hon gjorde ganska snabbt.
Förutom att Roxelana var vacker, så var hon också intelligent. Intelligens var kanske den viktigaste egenskapen att ha i hovet. Det fanns massor av vackra damer, men som inte hade något vett. Roxelana däremot, imponerade med sin kvickhet och talang för sång och dans. Hon uppträdde på dansuppvisningar och det sägs att sultanen älskade hennes danser. Det kanske var på så sätt som han fick upp ögonen för henne. Många tror att sultanen gav henne sin lila duk under en sådan dansuppvisning. Den lila duken innebar att sultanen ville tillbringa en kväll med henne.
4f1633e22a87ff49b3523af0c43c03d6

Roxelana

Enligt de flesta källor vägrade sultanen att lämna sin kammare på två dagar. Han var tillsammans med Roxelana som han tyckte var annorlunda. Hon var inte en vanlig konkubin, utan hon var så livlig och intelligent att den 35- årige sultanen totalt föll för henne. Suleyman tyckte att hon uppväckte poesin hos honom och fick honom att känna sig stark. Han gav henne till och med ett nytt namn: Hurrem, som betyder äkta kärlek.
Efter allt detta flyttades Roxelana till den övre våningen och bodde bland de utvalda slavinnorna. Men sultanens första fru, Mahidevran, stod inte ut med hans nya älskarinna. Hennes hjärta krossades när sultanen inte längre brydde sig om henne och betedde sig som om hon inte fanns. Mahidevran försökte att bli av med Roxelana på alla möjliga sätt, men hon lyckades aldrig riktigt. Hon kunde däremot skada och misshandla henne, något som gjorde sultanen frustrerande och ledde till att Mahidevran straffades hårt. 
Sultanens kärlek för Roxelana växte sig större, att han tillslut frigav och gifte sig med henne. Nu blev hon den nya drottningen. Roxelana fick offra sin religion, för trots att hon var en troende kristen, blev hon tvungen att bli muslim för att äktenskapet skulle genomföras. Roxelana var dock innerst inne fortfarande kristen och man har hävdat att hon till och med har fortsatt be på sitt sätt. Roxelana gav Suleyman  6 barn:  Şehzade Mehmed, Mihrimah Sultan, Şehzade Abdullah, Sultan Selim II, Şehzade Bayezid, och Şehzade Cihangir.
the_wedding_gift-jewrlry

Roxelana blev sultanens favorit och han överöste henne med gåvor

Från början ville nog Roxelana hämnas genom att ha makt och bli starkare. Men ju mer hon umgicks med sultanen, insåg hon att hon blev kär. Kärleken till sultanen gjorde dock inte hatkänslorna svalare. Roxelana ansågs vara en grym och kallblodig drottning som bara tänkte på sitt och sina barns bästa. Många trodde till och med att hon var en häxa. Roxelana är en av de få kvinnor som hade ett stort inflytande över sultanen och därmed också det osmanska riket. Hon blandade sig in i politik och andra viktiga val. Men Roxelana hjälpte också de fattiga på många olika sätt och byggde flera sjukhus och skolor åt dem.
Anton_Hickel_001

Suleyman och Roxelana

Utöver familjelivet och kärlekslivet hade Suleyman viktigare plikter. Som den nya sultanen ville han få mer makt och utvidga riket, något han lyckades bra med i och med att han var en lysande krigsledare. Det första han gjorde var att slå ner ett uppror i Syrien. År 1521 lyckades han ta över Serbien, och året därefter, 1522, erövrade Suleyman också Rhodos som länge varit sultanernas mål. Genom att styra Rhodos kunde man nämligen kontrollera handeln. Ungern kom också att falla under turkiskt styre 1526.
Samma år började osmanerna försöka hitta på ett sätt att erövra Österrike på. Om man styrde över Österrike skulle osmanerna få det lättare att fortsätta genom Europa. Efter flera krig besegrades de dock av Karl V:s trupper och habsburgarna behöll makten. Habsburgarna vann mot turkarna både år 1529 och 1532. Det nämns också i flera källor att den tyske munken Martin Luther hade även han varit mycket intresserad av att driva bort turkarna ur Österrike.
Men detta nederlag hindrade inte Suleyman från att fortsätta sina erövringar. Han började istället dra sig mot öster där han år 1534 lyckades erövra flera städer varav den viktiga kulturstaden Bagdad. Områden i bland annat Georgien och Azarbajdzjan tog turkarna också över.
Under de kommande 20 åren gick det bara bra för Suleyman och hans trupper. De tog över Tripolitanien, Tunisien, Algeriet, Neapel, Marocko och försökte även ta sig in i Malta 1565, något de misslyckades med det. Men det osmanska riket hade redan nått sin guldålder.
Siege_of_malta_1

Den misslyckande erövringen av Malta

Trots Suleymans vinster så offrade han mycket för sitt rike och sin familj. Han började bli gammal och sjuk på grund av alla krig och familjeproblem. Drottningen Roxelana hade också fått honom att avrätta sin första son Mustafa då hon övertygade Suleyman om att sonen skulle göra en kupp mot honom. Roxelana kunde på så sätt säkra tronen åt sin son istället. Dessutom fick hon Suleyman att avrätta sin barndomsvän och storvisir Ibrahim. Allt detta tog mycket hårt på sultanen.
Suleyman kom inte att leva länge till och slaget vid Szigetvár kom att bli hans allra sista. Än en gång skulle osmanerna möta habsburgarna, men även Ungern, Kroatien och Moldova. Trots att dessa samlade sina trupper för att försöka besegra osmanerna, så lyckades de inte. Slaget kom att sluta med en osmansk seger. 
Men sultanen kom aldrig att få det glada beskedet. Dagen innan, den 7 september 1566, avled nämligen Suleyman.
Johann_Peter_Krafft_005

Slaget vid Szigetvar

Efter att ha regerat i 46 år lämnade Suleyman efter sig ett mäktigt rike. Han var ingen annan sultan lik med sitt styre. Han kallas för sultanernas sultan och för Guds skugga på jorden. Suleyman anses vara den mest rättvisa sultanen som osmanerna har haft. Med sina många lagar lyckades han hålla ihop riket och förena de muslimska länderna. Han var alltid öppen för förslag och tillät till och med en kvinna (Roxelana) att blanda sig i hans styre. Det sägs också att han hade en annan syn på kristna och att han gav de friheter och såg inte ner på varken dem eller på slavar. Suleyman införde även någon typ av religionsfrihet.
Suleyman kom också på ett eller annat sätt att utveckla Europa. Det var tack vare honom som Europèerna fick ta del av den arabiska vetenskapen och litteraturen. Han anses vara den sultan som hjälpte till att bevara konst, litteratur och arkitektur och utveckla utbildningen i riket. Han satsade även pengar på stora byggprojekt. Bland annat deltog han i byggandet av flera viktiga broar. Sedan byggde han många moskèer i Turkiet med hjälp av arkitekten Mimar Sinan. Suleymaniyemoskén i Istanbul är den kändaste byggnaden och där begravdes sultanen.

behind-mosque

Roxelans son, Selim, tog över tronen efter sin far. Men den nya sultanen liknade inte fadern. Han var ansvarslös och brydde sig inte om varken riket eller folket. Kvinnor, mat och nöjen vad det enda han tyckte om. Efter Selim II blev hans son sultan och så fortsatte det. Men ingen av de kommande sultanerna utvecklade det osmanska riket och politiken såsom Suleyman gjorde. Man kan nästan säga att riket började falla efter hans död, och att det osmanska riket hade aldrig i sin långa historia skådat en sådan magnifik sultan som han.
 
 
 
 

Henrik VIII och hans 6 fruar

Om Henrik VIII

Henrik VIII föddes 1491 i Greenwich på Palace of Placentia. Från början var det inte tanken att den unga prinsen skulle överta tronen, utan det var den äldre brodern Artur som skulle göra det. Men på grund av en sjukdom dog brodern och överlämnade därmed tronen åt Henrik. Henrik ärvde inte bara tronen, utan även Arturs fru: Katarina av Aragonien. År 1509 fick Storbritannien en ny kung som också var den andra av huset Tudor. Henriks regeringstid kom att vara mellan 1509 till 1547.
Henrik VIII var en charmig, stilig och generös kung som var duktig i många sporter. Han briljerade särskilt i real tennis och ridning. Kungen var också en poet och älskade även att skriva sånger. Mat och måltider var viktiga för honom och han älskade lyx över allt annat. Bland annat lät han ha rödvin i fontänerna istället för vatten.
Henrik VIII var den första kungen som bosatte sig på Hampton Court som också var hans favoritslott. Henrik spenderade stora summor pengar på gamla byggnader och det är tack vare honom som många historiska platser bevarades i Storbritannien.
Genom sina år hann Henrik gifta sig hela sex gånger. Storbritannien har aldrig fått byta drottningar så ofta som på Henriks tid.
Henry_VIII_National_Maritime_Museum

Henrik VIII

 Katarina av Aragonien

Den första hustrun, som också var broderns maka, var en spansk prinsessa som passade utmärkt i den politiska alliansen mellan Spanien och Storbritannien. Hennes äktenskap med Artur ogiltighetsförklarades så att hon kunde gifta sig med Henrik. Katarina var äldre än Henrik och hennes uppgift som drottning var att ge kungen en tronarvinge. Men Katarinas alla graviditeter slutade med missfall, något som också började förstöra hennes relation med Henrik. När drottningen 1516 ännu en gång skulle föda blev kungen hoppfull igen, men han blev besviken då det var en flicka som föddes. Hon fick namnet Maria och blev kungens första barn.
Äktenskapet med Katarina av Aragonien kom att vara i hela 24 år. När drottningen inte längre kunde få fler barn, tröttnade Henrik på henne. Han började då att leta efter en annan kvinna, och föll för hovdamen Anne Boleyn. Henrik började då försöka ordna en skilsmässa så att han kunde gifta sig med Anne. Men det måste godkännas av påven. Påven gav dock inte sitt godkännande, något som skulle förändra hela Storbritannien. År 1531 tvingade kungen prästerna att erkänna honom som kyrkans överhuvud. Detta ledde till konflikter med den katolska kyrkan. Henrik struntade i påven, införde protestantismen i Storbritannien, och skiljde sig från Katarina.

Anne Boleyn

Kungen gifte sig med Anne 1533. Året därefter, 1534, bannlyste påven Henrik och brytningen blev då officiell.
Henrik var väldigt förälskad i sin nya hustru. Till hennes ära byggde han bland annat stora salen i Hampton Court. Henrik trodde att det skulle vara Anne som skulle bringa honom en son, men han hade fel. Annes graviditeter slutade bara med missfall utan någon son. Hon födde bara dottern Elizabeth år 1533. Anne blev orolig att kungens första dotter, Maria, skulle ha mer privilegier än Elizabeth. Därför bad hon Henrik om att prioritera hennes barn, något som inom kort gjorde Maria helt arvlös.
Men efter två år började Henrik att störa sig på Anne. Hon blandade sig i för mycket i hans politiska åsikter och försökte få ett stort inflytande över honom. Dessutom så var Anne inte särskild omtyckt av folket. Kungen hade också fäst sin blick på en annan hovdam: Jane Seymour.
År 1536 hände något som skulle förändra hovet framöver. Henrik medverkade i ett tornerspel, något han var van med. Men denna gång föll han av hästen och skadade sig mycket. Efter att ha varit medvetslös fick han också en obotlig lårskada. Han började lida av övervikt och drabbades så småningom av gikt. Allt detta kom att påverka honom psykiskt och kungen började bli allt farligare för alla i sin omgivning.
Bland annat började han försöka komma på ett sätt att bli av med Anne. Det var mycket svårt för honom då Anne inte hade gjort något fel. Men till slut anklagades hon (troligen var anklagelserna falska) för att ha utövat magi, varit otrogen, begått incest, och planerat ett mordförsök på kungen. Trots att man inte hade några bevis dömdes Anne år 1536 till döden. Kungen bestämde då att hon skulle halshuggas offentligt vid Towern.

Jane Seymour

Tio dagar efter drottningens halshuggning gifte sig Henrik med Jane Seymour. Henrik tyckte mer om Jane då hon inte la sig i hans arbete. År 1537 kom han att älska henne ännu mer då hon äntligen, av alla föregående drottningar, lyckades ge Henrik en tronarvinge. Sonen döptes till Edvard och uppvaktades noga. Till Janes ära lät Henrik bygga The Great Watching Chamber. Både folket och kungen jublade för den lilla prinsen, och festligheterna höll på i flera dagar. En person som däremot inte kunde delta i festligheterna var drottningen Jane. Hon hade nämligen drabbats av barnsängsfeber och var allvarligt sjuk.
Jane dog efter 9 dagar och lämnade sin nyfödde son till Henrik. Kungen blev djupt skakad och sorgsen efter hennes död. Henrik menade att Jane var den enda sanna makan som han haft. Han såg till att ge henne en hederlig begravning och bevarade hennes lungor och hjärta bakom altaret i St George’s Chapel. Henrik drabbades också av depression och avstod från ett nytt giftermål.

Anna av Kleve

Det var svårt att få Henrik att gifta om sig, men han kunde inte förbli singel för resten av sitt liv. Därför föreslog kungens rådgivare att Henrik skulle gifta sig med en tysk prinsessa. På så sätt hade man Tyskland på sin sida mot påven. Dessutom kunde han kanske få en till son. Henrik tvekade och var mycket skeptisk mot förslaget, men han gav ändå med sig till slut. Rådgivaren visade då honom ett porträtt av en tysk prinsessa som hette Anna av Kleve. Porträttet hade målats för just Henrik och hans ändamål. Prinsessan såg okej ut och Henrik godkände motvilligt henne.
Deras första träff blev dock inte så lyckad. Anna kom försent, vilket förargade kungen. Dessvärre fick han också en chock vid hennes ankomst: ”Hon är så ful”, utbrast Henrik. Anna uppfyllde inte hans förväntningar och var inte lika vacker som på porträttet.
Men Henrik kunde intet göra, han kunde inte bara upplösa relationen med Tyskland. Därför gifte han sig med Anna 1540. Men kungen stod inte ut med sin drottning och han blev mer och mer obekväm vid hennes närvaro. Han ville varken äta, sova eller prata med henne. Henrik började klaga på att han hade tvingats in i detta äktenskap och skyllde på sin rådgivare, som han också lät avrätta. Henrik förklarade sedan samma år äktenskapet som ogiltigt och blev på så sätt av med Anna.
hans_holbein_anne_of_cleves_canvas_print_24


Anna av Kleve

Katarina Howard

En av Annas förra tärnor var den unga adelsflickan Katarina Howard som kungen kom att falla för härnäst. Katarina var Anna Boleyns kusin och redan under Anna av Kleves tid hade Katarina en relation med kungen. Det var också därför som han ville skilja sig från Anna så fort som möjligt.
Äktenskapet mellan Katarina och Henrik ägde rum år 1540. Henrik var då nöjd med sin nya drottning som var trettio år yngre än honom.
Drottningen var mycket glad och livfull, något som Henrik gillade. Men den 19-åriga Katarina fann inte sin gamle, fete make särskilt attraktiv. Hon började då att ha olika relationer med flera av männen vid hovet. En gång kom Henrik på vad hon höll på med och blev vansinnig. Kungen anklagade henne för otrohet och högförräderi. Katarina dömdes till döden och skulle halshuggas såsom sin kusin. Katarina släpades skrikandes genom slottets salar fram till avrättningsplatsen. Där halshöggs hon år 1542, också vid Towern.
dp164832

Katarina Howard

Katarina Parr

Den femtio-årige Henrik började bli sjuk. Trots att han inte var så gammal led han av flera sjukdomar och skador. Kungen blev ännu en gång deprimerad efter avrättningen och grät allt oftare. Henrik behövde någon som kunde ta hand om honom när han var så sjuk, och lotten föll på den rika änkan Katarina Parr. Hon hade varit i hovet under en lång tid och hade till och med uppfostrat och utbildat kungens barn till en viss del.  Henrik och Katarina giftes därför år 1543. Det var också tack vare henne som kungens döttrar skrevs i successionsordningen.
Katarina var den hustru som tog mest hand om kungen. Hon var en undergiven drottning som hade starka åsikter angående religion. Hennes öde skulle i princip ha slutat som de föregående fruarna, men Katarina överlevde. Det berodde på att kungen dog före henne. Den 28 januari 1547 avled nämligen Henrik VIII, endast 55 år gammal. Henrik begravdes i St George’s Chapel bredvid sin älskade hustru Jane Seymour.
Catherine_Parr_from_NPG.jpg

Katarina Parr

Kampen om tronen

Efter Henriks död utropades Edvard VI som landets nya kung. Katarina Parr var prinsens förmyndare då han var för ung för att styra ensam. Men Edvard hann aldrig styra. Den 15-åringe prinsen drabbades av feber och dog.
Tronen lämnades då till systern Maria. Men hon dog 1558 utan någon tronarvinge. Därför lämnades tronen denna gång till systern Elizabeth, Anne Boleyns dotter. Elizabeth gifte sig inte, men kom ändå att styra i över 40 år. Trots att Henrik VIII kämpade i större delen av sitt liv för att få en manlig tronarvinge, blev det ändå en av hans döttrar som styrde Storbritannien. Dessutom var modern den kvinna han hade halshuggit först av alla.
Elizabeth_I_(Armada_Portrait)

Elizabeth I

 
 
 
 

 

Rapa Nui-Påskön

Den avskilda ön:

Rapa Nui, eller Påskön som den kallas, tillhör Chile och ligger avskild i stilla havet. Ön är trekantig till formen då den bildades av tre vulkaner. Ön ska ha haft ett subtropiskt klimat och ett rikt växt- och djurliv. Speciellt så fanns det många palmer på ön.Påskön har en spännande historia bakom sig och  trots att man har forskat mycket om Påskön, så är det många mysterier man ännu inte har kunnat lösa.

stillakarta_3

De första invånarna:

Polynesierna var troligen de första som flyttade till Påskön. I och med att det var fullt på alla andra öar, var de tvungna att hitta en annan plats att bosätta sig på. De anlände till Påskön tillsammans med sin kung, Hotu Matua’a. Polynesierna förundrades över vulkanerna och de höga Påsköpalmerna. De började genast undersöka ön flitigt de första åren. Sedan började man hugga ned träd och använda träet som bränsle och till att bygga hus, kanoter och vapen . Dessutom så använde man också det viktiga timret.

primeros-pobladores2

De första polynesierna med sin kung Hotu Matua’a

De nya invånarna hade med sig allt från boskap till frukt. På bilden ovan kan man se att de till och med tog med sig höns. Den bördiga jorden på ön gjorde det enklare att överleva och föröka sig. Man odlade särskilt sötpotatis.

Polynesierna var duktiga båtbyggare och brukade resa mycket till havs. När de blev fler med tiden, bildades olika stammar (klaner) och Påskön delades i 12 olika områden. De olika klanerna brukade konkurrera med varandra på många olika sätt. Men de brukade också handla med varandra genom att köpa och byta olika varor och tjänster.

Varje område hade sin egen hövding. Man trodde att hövdingarna härstammade från gudavärlden. Hövdingarna hade mycket makt och de såg till att hålla i de heliga traditionerna och ceremonierna. 

Stenstatyerna:

Polynesierna var djupt religiösa och hade sina speciella traditioner. De trodde på någon slags andlighet och på en  övernaturlig kraft, så kallad mana. Därför var det väldigt viktigt för de att bygga statyer.

Stenskulpturerna representerade förfäder, hövdingar och gudar. Man byggde även de efter att en hövding dog. Man trodde att på så sätt skulle hövdingen hålla ett öga på folket.

Idag finns det fler än 1000 statyer på ön. Dessa berömda stenstatyer kallas för Moai. Moaierna skulle främst skydda människorna från allt ont.

Det krävdes mycket jobb för att tillverka en Moai. På den tiden hade man dessutom inga bra verktyg som kunde underlätta byggandet.  

Moaierna var mellan 5-10 meter höga och kunde väga upp till 50 ton. De flesta av skulpturerna höggs ut vid stenbrottet Rano Raraku. Man tror att de förflyttades med hjälp av rep och palmer.

primeros-pobladores

En helig ceremoni vid Moainerna

easter-island

På så sätt kunde man förflytta statyerna

Européerna upptäcker Påskön:

Jakob Roggeveen som kom från Nederländerna var den första europén som upptäckte Påskön. Han besteg ön på påskdagen (5 april) 1722, därav var det han som gav det nuvarande namnet åt ön. Roggeveen blev förundrad: Vad var detta för en plats? Varför såg dessa människor så märkliga ut? Och vad var det för konstiga statyer runt hela ön? Troligtvis trodde öborna att européerna var några slags gudar. På den tiden bodde det omkring 3000- 4000 personer på ön. Människorna bodde i grottor och skogarna var skövlade. Men ändå häpnade européerna över de välgjorda kanoterna och prydliga byarna. Detta antecknades av Roggeveen.

Spanjorerna erövrade sedan Påskön 1770. Den spanske kaptenen Filipe Gonzales skrev även han om vad han såg på Påskön. Det var inte mycket som hade förändrats förutom att antalet invånare såg ut att ha minskat.

År 1774 kom utforskaren James Cook till ön. Med sig hade han Roggeveens och spanjorernas anteckningar. Men Påskön hade förändrats helt. Människorna hade minskat, marken var torr, palmerna hade nästan försvunnit, kanoterna var förstörda och statyerna hade välts omkull. Vad hade egentligen hänt på Påskön?

Orsakerna:

Avskogningen:

Polynesierna utnyttjade öns resurser väldigt mycket för att kunna överleva och utföra sina ceremonier. Till exempel så högg man ned öns skogar för att komma åt träet.

Men avskogningen bidrog till att flera naturkatastrofer drabbade ön. Öborna högg ned så mycket skog, att de flesta trädarter utrotades till slut. Mindre träd bidrog till mindre material, resurser och livsmedel. Detta påverkade även odlingen. Man kunde nu inte heller bygga ordentliga kanoter, och därför så minskade även jakten på fisk . Människorna började då jaga på egen hand, något som i sin tur ledde till att de tog slut på öns olika fåglar och djur. Timret tog även slut och då kunde inte människorna värma sig ordentligt under vintern. Även marken började förstöras då man nu började begrava de döda i jorden istället för kremering (man hade ej tillräckligt med bränsle).

Den intensiva avverkningen av skogen bidrog till miljöförändringar och rubbning av ekosystemet. Både maten och befolkningen minskade. Man är ganska säker på att mer än 90% av befolkningen dog  p.g.a. avskogningen genom Påsköns historia.

Att öns enorma palmer försvann beror främst på att folket hade med sig råttor. Råttorna åt nämligen upp palmernas rötter.

 

F1.medium

Påskön bestod från början av mycket skog

Inbördeskrigen:

Det blev med tiden oenigheter mellan stammarna, och de började kriga. Krigen handlade allt från vem som skulle ha makten, till den outhärdliga matbristen. På grund av detta  förstördes också många Moais då man började tvivla på deras kraft. Varför hjälpte inte gudarna människorna när de höll på att svälta?

Tirar-moais-001

Slavjägarna:

Under 1800- talet kom flera slavjägare från Sydamerika till Påskön. Under den tiden behövde man slavar i hela Amerika.Eftersom Påskön tillhörde Spanien, eller närmare bestämt Peru, så skulle Påsköborna arbeta som slavar. År 1862 togs ca 2000 påsköbor till Amerika för att arbeta som slavar. Då minskade befolkningen ytterligare.

Efter ett tag lyckades 15 personer fly och återvända till Påskön. Men då drabbades invånarna av en annan olycka: Nämligen olika sjukdomar från Västvärlden. De nykomna borna hade med sig sjukdomar som invånarna inte var immuna mot. Därför dog ännu fler människor, att det till slut endast var 110 personer som överlevde. Denna olycka bidrog till att man inte vet mer om öns historia.

esclavistas2 (1)

Slavarna

Påskön idag:

Självklart har mycket hänt med Påskön sedan 1800-talet. Idag tillhör ön Chile och det bor ca 3000 personer på ön. Den dominanta religionen är kristendomen med den katolska kyrkan. Men det finns fortfarande de som har sin egen folktro. De flesta talar spanska, men det finns även de som talar det gamla språket rapa nui.

Arkeologiska utgrävningar äger rum än idag på ön. Bland annat har man kunnat gräva upp statyernas enorma kroppar som hade grävts under stamkrigen. Man har även lagt märke till de tatueringar som finns målade på de flesta statyerna. Man kom fram till att urinvånarna brukade tatuera sig.

Man har även hittat ögonen som tillhör de enorma stenstatyerna. Ögonen var gjorda av korall och enligt sägnen så blev statyerna levande när ögonen sattes på plats. Då blev de magiska!

Något annat man har hittat på ön är träplattor, eller så kallade Rongo rongo.  Man har hittat 21 plattor med tusentals tecken på. Dock så har man än idag inte kunnat tyda vad som står på dem.

Det är många idag som besöker Påskön för att se stenskulpturerna. Turismen är också väldig viktig för öns inkomster.

Patagonien-med-Pason